Vesta-Linnéa vill gå ut. Hon vill och hon vill inte. Vesta-Linnéa ligger under täcket och lyssnar på sitt hjärtdunk. Men då lillasyster Wendla försik­tigt lyfter på täcket och petar in prinsessägget som hon sparat sen påsken känns det plötsligt inte alls svårt att stiga upp. Vesta-Linnéa delar chokla­den med Wendla och sen rusar de till kojan. Mitt i kojleken frågar Wendla: »Varför blir du så ledsen ibland? Jag vill alltid stiga upp och börja leka.» Vesta-Linnéa vet inte varför. Hon kan inte förklara hur de där sega, sega morgnarna känns. I Tove Appelgrens och Salla Savolainens femte ge­mensamma bok funderar Vesta-Linnéa på hur ledsen man egentligen kan bli. Men hon funderar också på lyckorna som ibland virvlar runt i henne: kojlyckan, mamma lyckan, plättlyckan, syster­lyckan. Liksom i de tidigare böckerna bjuder berättel­sen på en livsinsikt och ett harmoniskt samspel mellan text och bild. Böckerna om Vesta-Linnéa är alla illustrerade av Salla Savolainen.